På Naturskolan i Sigtuna kommun håller eleverna på att kartlägga Vandrarmusslan. Experiment visar att just den här musslan fungerar som ett mycket, mycket effektivt reningsverk.
- Forskare och tjänstemän på myndigheter anser att vår forskning är så spännande att de hänger över elevernas axlar för att de är så nyfikna på resultaten, säger Peja Snöbohm, rektor för Naturskolan.
För snart hundra år sedan kom Vandrarmusslan (Dreissena polymorpha) av misstag till Sverige och Mälaren från Kaspiska havet. Musslan hade antagligen funnits med som barlast på fartygen därifrån. Vandrarmusslan, som är duktig på att föröka sig och dessutom har små krav på levnadsstandard, spred sig fort över hela Mälaren och även till andra sjöar i Sverige.
På naturskolan i Sigtuna kommun arbetar högstadieeleverna med att forska kring Vandringsmusslan, hur den lever, vad den lever av - och dess påverkan på miljön.
Vandringsmusslan är som ett reningsverk av vattnet. Det blev väldigt tydligt när några av naturskolans elever fick göra ett experiment. De hade tre stora glasbehållare fyllda med vatten och bottensediment från Mälaren. I en av glasbehållarna lade de sedan i en sten med Vandrarmusslor på, i en annan lade de i Dammusslor och den tredje glasbehållaren lät de vara. Efter två timmar var vattnet i den musselfria behållaren lika grumligt som tidigare, medan vattnet där Dammusslorna var hade blivit något klarare. Där Vandrarmusslorna var hade vattnet blivit nästan helt klart. (Se gärna filmen som ligger bifogad genom länk.)
- Det är roligt med experiment där resultaten är så påtagliga. Musslorna är som små reningsverk, de silar vattnet och får i sig plankton och annat som gör vattnet grumligt. Det är ju för mycket näring i Mälaren men musslorna tar hand om det och lagrar det i sig, säger Peja Snöbohm och berättar om sin vision:
- När musslorna dör frigörs näringen igen, så jag har en idé om att vi ska odla Vandrarmusslor. När musslorna blir äldre, en Vandrarmussla blir ungefär fem år, så tar vi upp dem innan de hinner dö och näringen hinner utsöndras. På så vis skulle i kunna påverka vattnet i Mälaren på ett ganska enkelt vis.
Med en så kallad bottenhuggare, en apparat som sänks ner i vattnet och tar upp en bit av botten, har eleverna undersökt bit för bit av sjöbotten utanför Rävsta för att sedan kunna föra statistik över Vandrarmusslans liv och undervattensmiljön.
- Vi har blivit en provstation i SLU:s (Sveriges lantbruksuniversitet) kartläggning av delar av musslornas liv för att få ursprungsbilden tydlig. Var trivs de? Hur många är de? Och vad händer med eko-systemet när den svartmunnade smörbulten kommer till Mälaren, för det gör den när som helst, berättar Peja Snöbohm och förklarar att Vandrarmusslan har en följeslagare, en bottenfisk som också den kommer från Kaspiska havet. De här två trivs i samma miljöer – men den svartmunnade smörbulten (Neogobius melanostomus) äter gärna Vandrarmusslorna.
- Med vår statistik och vår kartläggning kommer vi kunna se vad som händer och hur smörbulten påverkar ekosystemet. Vi har ett ”hur det var innan”-värde och en sådan kartläggning har inte gjorts någon annanstans tidigare, så vårt arbete är viktigt, uppskattat och fascinerande att följa även för riktiga forskare har vi märkt.